Hem. Om Ramsberg. Skola/ Förskola. Fritid & Turism. Ölsjöbadet. Morskogasjön. Kontakt. RAMSBERG - En Bygd i Bergslagen

Historia


Vill du läsa mer om Ramsbergsbygdens historia?


Klicka här för att läsa mer om Ramsbergsbygdens framväxt.

Klicka här för att läsa om "Catarina Lind,- en klassresa på 1700-talet" av Erik R.Lindström.


Granhultsböckerna


Ramsbergshistorik

Följ med på en resa i tid och rum med mål i 1800-talets Ramsberg eller Ramshyttan, som både kyrkbyn och socken hette förr. Den gamla sommarvägen från Mälardalen går på en torr rullstensås från de bördiga markerna kring Fellingsbro via Sällinge, Pilkrog, Grönbo och Krogen i Morskoga. Vintertid reste man hellre på sjöis och över mossar. Dagens resenär är ofta en pendlare, skogsarbetare, åkare eller semesterfirare. Men i forna dagar hade resan oftast på ett eller annat sätt att göra med järnhanteringen: en järnåldersbonde från de bördiga markerna i söder som kompletterade sin inkomst med säsongsvis framställning av järn ur rödjord, en tysk specialist på masugnsteknik och hammarsmide som lockats hit av Gustav Vasa under 1500-talet, en arbetssökande smed, hyttdräng eller piga; en bergsman eller forkarl på återfärd från affärer i Arboga; eller möjligen en handelsman eller bruksägare med exportkontrakt på järn att användas i krigiska och fredliga ändamål världen över.




Magnetit från Bäckegruveområdet.

Bergslagens järnmalmer bildades genom vulkanisk aktivitet för 2.000.000.000 år sedan.















Notkojudden.

Istiden modellerade om landskapet. Den lämnade efter sig stora flyttblock, sandfält och grusåsar som denna. Notkojudden är del av Norrköpingsåsen, en rullstensås som bildades av en isälv när isfronten drog sig tillbaka. Åsen går att följa från Norrköpingstrakten ända hit.
















Klapperstensfält

Efter isen följde havet. För drygt 11.000 år sedan gick Yoldiahavet ända hit. Dess strandlinje kan ses i landskapet som klapperstensfält där vågorns sköljt ur allt fint material och rullat stenarna runda mot varandra.















Järnutfällningar i dike invid riksväg 68.

Vattnet som sipprar fram ur den sandiga marken är järnhaltigt. Genom bakteriers verksamhet faller järnet ut som rost och färgar jorden röd. Denna rödjord utgjorde basen för den tidiga järnframställningen för drygt 2000 år sedan. Först mer än 1000 år senare började man utnyttja järnmalmen i berggrunden.
















Ramshytteån
Ån är arvtagare till isälven som skapade Norrköpingsåsen. Den flyter så småningom ihop med åar från Ösarhyttan, Kloten och Riddarhyttan till Sverkestaån och är bygdens livsnerv. Det var kraften i dessa vattendrag som gjorde det möjligt att anlägga masugnar och hammare här.




















Ramshyttans hyttruin

Ramshyttan omnämns för första gången år 1547 då hyttan ägdes av Sorbo Jacob och Jöran Byssegjutare köpte in sig i denna. Den fanns således redan på plats liksom ytterligare fem hyttor i den blivande socknen. Samma år skall Ambrosius Makusson Keyser och ett par andra tyskar ha anlagt masugn i Ramshyttan. År 1548 fick Didrik Hindersson skattefrihet på tre år för järnframställning här. Den sista hyttan ”blåstes” för sista gången 1889.














Gabriel Thorings ”Landt Carta aff Ramshytta Sochen” 1688.

Vid slutet av 1600-talet fanns åtta hyttor för framställning av tackjärn och 14 stångjärnshammare i socknen.




















Befolkningsutveckling i Ramsbergs socken/församling 1550 - 1985

Den snabba befolkningsökningen under 1600-talet berodde till stor del på inflyttning av tyskar, holländare, valloner och finnar.














Ramshyttan 1780

På 1780-talet låg kyrkan ännu öster om byvägen. Den nuvarande kyrkan var dock under uppförande och invigdes 1790. Nere vid ån fanns masugn, kvarn och smedjor.















Gammelbo gård 18XX?

Det enda frälsebruket i socknen var Gammelbo (på 1500-talet kallat Fanthyttan). Dess marker sträckte sig längs vattendragen från Kloten i norr till Grönbo i söder tills de delas mellan olika släktgrenar år 1771. Där härskade familjerna Horn, Tilas och Heijke/Heijkenskjöld. Deras inflytande i socknen är svårt att överskatta. En kuriositet är att under Margareta Tilas tid i början av 1700-talet tillverkade bruket ett noga specificerat järn kallat voyage iron. Det gjordes på beställning av engelska handelsmän i Stockholm och användes som betalningsmedel i Afrika i samband med den interkontinentala slavhandeln.


















Ramshyttans vattenhjul.

Hjulen i Ramshytteån stannade för gott i samband med den stora bruksdöden på 1880-talet. Men järnhanteringen i bygden upphörde inte för det. I gruvan i Stråssa bröts malm ytterligare 100 år med undantag för ett uppehåll mellan 1924 och 1954. Och skogens milor producerade träkol till hyttor runt om i landet så länge det fanns efterfrågan.